Att vakna på morgonen och vara glad och att glädjen sitter i hela dagen är så konstigt.
För varje dag som går så får sjukdomen mindre och mindre plats i mitt liv!
Rösterna är mest som mummel i bakgrunden nu. Kommer antagligen alltid få leva med dem men om jag inte ger dem plats så håller de sig undan.
Suicidtankarna och självskade beteenden är borta.
Ärligt talat är jag rädd. Inte alls van vid det friska livet. Senast jag hade sådana här dagar var när jag var 7 år. Det är 16 år av psykisk ohälsa. 16 år av kaos och ångest.
Att vara sjuk var jag expert på, det var ju min vardag. I det friska är jag nykomling och allt känns nytt.
I somras sov jag bort det mesta av den vakna tiden för att jag var rädd. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig i vardagen så sov bort tiden.
Jag är som ett barn som lär sig gå. fast jag lär mig leva.
Sen jag var 16 har jag gått hos psykologen varje vecka ibland flera gånger samma vecka.
Nu går jag 1 gång i månaden. vilket oxå känns ovant.
Jag har bara 3 mediciner istället för 15 olika( ja som mest var jag uppe i 15 olika psyk mediciner).
Jag är glad att det äntligen har vänt. Jag trodde aldrig jag skulle få må såhär bra.
Det fanns tvivel i min omgivning på att jag skulle ens bli över 15 år, ännu mindre 18.
Mamma fick följa med mig till skolan eftersom läkarna ansåg att risken att jag skulle ta livet av mig var för stor för att jag skulle få bli lämnad ensam.
Idag är jag 23 och ärligt talat trodde jag inte själv att jag skulle bli det.
Benjamin (skuggpojken jag såg) verkar ha försvunnit har inte sett honom i skuggorna på jätte länge. Inte heller hört hans röst.
Visst jag får dagar då jag mår dåligt men det brukar bara hålla i en dag. och är livrädd för att sjukdomen ska få fäste igen och hålla sig kvar och det ska bli som förr igen. men så länge jag håller mig borta från alkohol så tror jag faktiskt inte att den kommer tillbaka som den va förr. min sjukdom verkade livnära sig på det giftet.
eftersom när jag slutade dricka så började jag må bättre och bättre ju mer tiden gick.
Idag hos behandlaren så fick jag svara på lite frågor. är med och bidrar till forskningen om adhd. dom kommer skicka formulär typ 1 gång om året så ska dom följa min utveckling. lite intressant. känns kul att kunna bidra med något :)
har pratat en massa med älskling idag med om tankar om hur rädd jag är för att mina ätstörningar ska komma tillbaka. så skönt att jag kan prata med honom om allt. även om han inte förstår kanske allt så lyssnar han och kommer med tips eller ideer.
Så glad och tacksam som har honom i mitt liv<3
Så mycket han och jag har gått igenom, vet inte hur många turer men det är många som vi har gråtit i varandras famn på sjukhus och på psyk avdelningar. han var rädd att förlora mig och jag rädd att förlora honom. Fattar inte hur han orkade med mig. hur han stod ut. Men oändligt glad att vi tog oss igenom allt tillsamans och att han stannade kvar och gav mig nytt hopp hela tiden <3
Varje sekund av livet är värdefullt<3
Var rädd om det liv du har.
det är det enda liv du har.
// Dorina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar